Ja att säga något annat vore väl en lögn? Det var med andra ord en rejält mörbultad ryttarinna som satte foten i stigbygeln i kväll. Överkroppen känns som en rejäl träningsvärk överallt och benen stolserar med ett par läckra blåmärken och en och annan svullnad. Men, men, smällar man får ta. Till min stora lättnad höll sig Lacosta på mattan. Trots att hon var pigg och glad så var hon åtminstone inte lika toppad som mr "wild n´crazy" - Contesch. Tvärtom börjar hon kännas riktigt mjuk och fin och samarbetsvillig.
Allt som oftast kommer jag på mig själv med att sitta och le när jag sitter där uppe i sadeln och tränar mina hästar. För mig är hästarna ett enkelt sätt att förklara ordet "glädje". Så är det bara.
Jag tycker ju så förbaskat mycket om mina hästar...
